IOK och Kina censurerar internet för journalister
Först verkade allt bra. Kina lovade IOK att inte censurera internet under de olympiska spelen i sommar. De lovade att tillgången till nätet skulle leva upp till ”olympiska standarder”, under spelens gång. Däremot meddelade de att det eventuellt kommer vara några minuters fördröjning av sändningarna från OS, så att de kinesiska myndigheterna kan gå in och redigera bort eventuella protestaktioner och liknande.
I går meddelades dock att detta löfte inte kommer att hållas, utan Kina kommer att censurera bl.a. sidor med information om Falungong. Även Amnesty Internationals och Tibets exilregerings nätsidor är blockerade, samt sidor med informtion om massakern på Himmelska fridens torg 1989. I går meddelades dock att IOKs president Jacques Rogge och dess presschef Kevan Gosper skulle hålla ”mycket allvarliga diskussioner med de kinesiska myndigheterna” i frågan. Det visade sig vara en ren lögn, IOK har förhandlat med de kinesiska myndigheterna och har godkänt att vissa sidor, som inte är relaterade till OS, censureras för alla även under de olympiska spelen. Detta går tvärt emot vad IOK har lovat; en av IOKs vice presidenter, svenskan Gunilla Lindberg, som även är generalsekreterare i SOK, sade i en intervju med Svenska dagbladet att:
”Det kommer ju att vara frihet för pressen under de olympiska spelen och den olympiska perioden, och det är ju det enda krav som IOK har ställt. Det är bara det vi kan styra över. Detta har de lovat. Och det kommer de att uppfylla, sade hon.”
När Kina och Peking 2001 valdes som värd till Sommar-OS 2008 så sade Wang Wei, generalsekreterare i Pekings olympiska försökskommitté att:
”Vi kommer att ge media total frihet att rapportera när de kommer till Kina. […] Vi är övertygade att OS inte bara kommer att gynna vår ekonomi men också förbättra alla sociala villkor, inklusive utbildning, vård och mänskliga rättigheter.”
Idel lögner alltså. Nu visar det sig även att utländska hotellkedjor skall tvingas installera speciell övervakningsutrustning för att avlyssna gästernas internettrafik (och sannolikt även censurera den?). Det hävdar den amerikanske senatorn Sam Brownback. Dessutom skall hårda straff uttdelas till dem som inte går med på att avlyssna och övervaka sina hotellgäster.
Amnesty Internationals svenska ordförande Lise Bergh, som är mycket kritisk till IOK:s agerande, säger att:
”Man kan inte förhandla om yttrandefriheten.”
Och jag kan inte annat än att hålla med. Enligt Amnesty International har läget i Kina bara blivit värre sedan de tilldelades de olympiska spelen. Jag läste för en tid sedan att när Kina och Peking tilldelades OS 2001 så hade de sex stycken dissidenter fängslade, medan den siffran i dag uppgår till ett hundratal. (Tyvärr hittar jag inte länken nu. Någon som vet?)
Detta är givetvis vidrigt, men jag kan inte annat är beundra den kinesiska regeringens list i detta. De hade antagligen inte en tanke på att förändra någonting inför de olympiska spelen. De gick ut vid ett antal lämpliga tillfällen och sade att de skulle luckra upp förbuden, och fick i och med det omvärlden att lugna sig. Sedan går de nu ut en dryg vecka innan spelen börjar, när det är alldeles för sent för IOK att ställa några krav längre, och säger att de visst kommer censurera och visst kommer hålla dissidenter föngslade. Det är utstuderat, och smart – men vidrigt.
Det värsta är dock inte den kinesiska regeringen agerande, för det är ju så här de regerar, utan det är IOKs undfallande. IOKs enda kommentar är att idrott och politik är två skilda saker. De kunde inte ha mer fel. Möjligen i deras önskan, men verkligheten är en annan. IOK skulle kunna göra så mycket för att hjälpa fattiga och rättslösa, men väljer istället att som Gunilla Lindberg titta åt andra hållet, och låter då istället dissidenter sitta fängslade, och journalister censureras och riskera att fängslas. Skämmes!
Det bästa nu vore att alla demokratiska länders ledare går ut och bojkottar invigningsceremonin av OS, men det kommer troligen inte att hända. Sydostasien (och Indien) är världens just nu starkast växande ekonomier, och ingen vill stöta sig med den kinesiska regimen och riskera att inte få ta del av kakan.
Pingat på Intressant.
Bloggarnas makt
I dagens Expressen (även i Kvällsposten och GT) skriver den ytterst kompetente Aaron Israelson en ledare om FRA-lagen och dess brister. Han skriver även om några grundläggande demokratiska krav som måste införas för att denna lag skall kunna accepteras, nämligen: Underrättelseplikt, tydligt syfte samt domstolsprövning. Utan sådana förändringar saknar lagen demokratisk förankring och bör rimligen stoppas av Europadomstolen i Strasbourg.
Men vad händer om lagen får grönt ljus i Strasbourg? Det borde den inte göra med tanke på den kritik som de tyska och brittiska lagarna fått. Men tänk om? Dessutom så kan det ta flera år innan något utlåtande kommer från Europadomstolen, vad som helst kommer kunna hända under den tiden som gör att vi inte blir av med lagen.
I förrgår skrev Sanna Rayman ett mycket intressant inlägg i Svenska dagbladets ledarblogg där hon konstaterar det faktum att om ett upprivande av FRA-lagen skulle innebära en tillbakagång till den oreglerade spaningen (ett av Sten Tolgfors huvudargument) så innebär det en försämring för 5 % av svenskarnas kommunikation, medan det skulle innebära en integritetsförstärkning för 95 % av svenskarnas kommunikation. Det är lustigt nog Sten Tolgfors egna siffror.
Dock är det ju givetvis så att även utan den massiva kränkning av demokratiska fri- och rättigheter som FRA-lagen innebär så skulle det visst gå skydda både svensk kommunikation i kabel och i luften. Se hur våra grannländer gjort. FRA-lagen innebär ett kraftigt utökat mandat för FRA, inte ett integritetsskydd för medborgarna, som Sten Tolgfors så gärna vill få oss att tro.
Den mediastorm som sent omsider kom skulle inte varit möjlig om det inte varit för sveriges alla bloggare, som genom en bloggbävning på internet fick Sverige att vakna och se vad som höll på att hända. Det visade sig dock vara för sent, eftersom lagen klubbades igenom den 18 juni 2008, men eftersom lagen skall få en tilläggsproposition i höst där det är tänkt att det skall läggas till ytterligare kontrollinstanser, men där den alltså också kan rivas upp om det går att få fyra borgerliga ledamöter som röstar emot.
Det är en ny tid vi lever i. Det är inte med nödvändighet den tredje statsmakten som leder debatten längre, och den utvecklingen kommer med all sannolikhet att fortsätta. Detta är givetvis ett bevis på att avdemokratiserigen av västvärden bjudes motstånd, men även att debatten och demokratin lever vidare och frodas på internet. Trots att EU vill försöka begränsa bloggandet, så kommer de med största sannolikhet inte att lyckas. Skall de lyckas kommer de bli tvugna att göra som de gör i Kina, att fängsla dissidenter, men frågan är om det är något de kommer vilja göra. Man kan hävda att det redan börjat i Sverige, men sannolikt var det endast en given reaktion på ett läckage inom en hemlig organisation som det sedan inte kommer bli något av.
Det är spännande tider vi lever i! Moderaterna skall t.ex. börja blogga, vi får väl se hur det faller ut. Vi får inte glömma att det är alldeles innan det ljusnar, som det är som mörkast. Bloggarna har fått en enorm makt i Sveriges medielandskap, den måste vi förvalta väl om vi vill behålla respekten.
Till regeringen kan jag bara säga: En sådan seger till, och ni är förlorade!
Fienden inom FRA
Jag noterar något chockad att FRAs generaldesinformatör Ingvar Åkesson har anmält Henrik Alexandersson för yttrandefrihetsbrott. Henrik är ordförande för det nyliberala nätverket Frihetsfronten, och har en längre tid bloggat om integritet och FRA-lagen. De senaste veckorna har han punlicerat flertalet mycket komprometterande uppgifter om FRA. Bl.a. den hemliga listan med 103 namn på oskyldiga svenskar (den innefattades nämligen av spaningsuppslag som SÄPO avvisade) som olagligen avlyssnades och registrerades av FRA under 1990-talet. Han har även publicerat den hemliga anmälan till Datainspektionen, där listan var en bilaga, som gjordes av en tjänsteman som uppges ha arbetat på Rikspolisstyrelsen tidigare, och alltså får antas ha god uppfattning om dessa förhållanden. Det senaste scoopet från Henrik var när han publicerade ett hemligt dokument med spaningsuppslag som skickats från FRA till SÄPO, vilket indikerar att FRA skall ha spanat i kabel redan ridigare. Vilket av dessa avslöjanden som givit anledning till anmälan är inte klart, men det kan ju lika gärna vara alltihop. Anmälan går att läsa här. Enligt ett tips till Henrik från utländsk polis (!) har han hamnat på en lista över personer som skall omhändertas om de upptäcks. Dock blev han inte omhändertagen när han landade på Arlanda i går kväll.
Känns detta igen? I IB-affären valde myndigheterna också att skjuta budbärarna, vilka i det fallet var Jan Guillou, Peter Bratt och Håkan Isacson. Skall människor som granskar staten verkligen riskera att hamna i fängelse? Det är inte utan att man börjar fundera hur det kan ha gått så här illa.
Det är intressant att mycket av detta, och då framförallt Ingvar Åkessons agerande påminner om handlingen i just Jan Guillous roman Fienden inom oss från 2007. I Guillous roman är det nämligen tillåtet för höga SÄPO-tjänstemän att ”ventilera”, dvs. gå ut med information så att ”massmedierna inte far iväg i spekulationer”. SÄPO-chefen gör där skillnad på ”ventilage” och ”läckage”, och menar att s.k. sanktionerat ventilage är tillåtet, för att styra medierna och debatten, men läckage, dvs. icke sanktionerat läckage, är otillåtet. Följande dialog mellan huvudpersonen, förhörsledaren Ewa Johnsén-Tanguy och SÄPO-chefen Ralph Dahlén äger rum:
”[…] Det är en väldig skillnad mellan läckage och ventilage.”
”Ventilage?”
”Ja, vi använder den termen internt. I extremt hemliga utredningar är det av vikt att massmedia inte far iväg i spekulationer, av en mängd skäl. Därför reglerar vi i viss mån det där själva.”
”Vilka är vi i det sammanhanget?”
”Jag själv och avdelningscheferna, i princip du också. Om du vidarebefordrar sovrad information så är det inte läckage utan ventilage, en säkerhetsventil för att se till så att inte allmänheten får en förvriden bild av vad vi sysslar med. Det är ytterst en demokratifråga.”
Ewa var var förstummad för första gången på mycket länge. […] Samma gärning, flera års fängelse i det ena fallet och, om inte lagligt så ändå straffritt i det andra fallet.
Det leder mig genast till tanken att den opinionsbildning som Ingvar Åkesson ägnat sig åt de senaste veckorna (vilken eventuellt är olaglig i sig), där han onekligen spridit hemligstämplad information, får anses vara ”ventilage”, medan det Henrik Alexandersson gjort är att betrakta som ”läckage”. Dubbelmoral? Javisst!
Guillous roman är mycket läsvärd och rekommenderas varmt. ISBN-numret är: 91-642-0242-9.
Pingat på Intressant.
Två icke-kompatibla lagar
Jag läser, efter några dagars semester, att ytterligare dumheter dyker upp från Rosenbad. Jag tänker på vad som kommit att kallas ”Civilkuragelagen”, eller ”Angiverilagen”. Med vilken det alltså skall bli brottsligt att inte göra något åt eller inte anmäla om man ser eller misstänker att ett brott begås eller har begåtts. Alla de borgerliga partierna i Alliansen är överens om detta och räknar med att driva igenom lagen innan mandatperioden går ut 2010.
Jag tänker inte skriva generellt om varför detta är en så dålig idé, då så många andra före mig redan gjort det. Jag tänkte istället kommentera hur detta kan komma att påverka den så hett omdebatterade FRA-lagen.
Vad har nu detta med FRA-lagen att göra? Jo, eftersom Sten Tolgfors svurit sig blå på att all kommunikation mellan svenskar i Sverige skall slängas om den påträffas, oavsett innehåll. Detta vet vi redan är rent trams, eftersom polisen är en av de större kunderna i ”FRA-butiken”. Men, men den kommande Angiverilagen blir ju FRAs signalspanare skyldiga att polisanmäla lagbrott som de råkar stöta på. Dessutom, om de inte amäler det så begår de ju ett lagbrott och måste anmäla varandra.
Men den här lagen är Sten Tolgfors löften inte ens värda luften de uttalades med, om de nu var något värda innan…
Pingat på Intressant.
Problemet med blockpolitik
Alice Åström vill enligt uppgift sträcka ut en hand högerut för att gemensamt kunna stoppa FRA-lagen. Detta säger Cecilia Wikström i en intervju med Sveriges Radio sig dock inte vara speciellt pigg på:
”[…] jag kan omöjligen tänka mig en situation där det är vänsterpartiet som ska ta ledartröjan i den här frågan. Den har vi redan tagit inom folkpartiet, så det ska vi fortsätta med också, säger Cecilia Wikström.”
Detta är det stora problemet med blockpolitik, och det har Opassande-Emma skrivit bra om tidigare. Att inte kunna tänka fritt och göra gemensam sak av frågor av denna dignitet är i mina ögon en svaghet. Om Cecilia Wikström verkligen brann för att riva upp FRA-lagen skulle hon inte tveka, men prestige verkar tyvärr går före allt i blockpolitiken. Väljarna ställs inför två dåliga alternativ, vilka absolut måste tycka olika i alla frågor.
Det är även intressant att Cecilia Wikström säger att Folkpartiet tagit på sig ledartröjan i denna fråga. Tyvärr måste jag meddela att den tröjan redan är upptagen. Folkpartiet gör därmed samma misstag som F! gjorde för en tid sedan, dvs. att påstå sig stå i bräschen för denna fråga, när de så uppenbart inte gjort det. Detta har Anna Troberg ängnat ett blogginlägg åt tidigare.
Folkpartiet hade visserligen en ensam ledamot som röstade nej, all heder åt Camilla Lindberg, men alla andra folkpartistiska ledamöter, utom en som lade ned sin röst, röstade faktiskt ja till FRA-lagen. Innan folkpartiupproret hade dessutom, i högerblocket, redan Centeruppropet startats. För att inte tala om alla de riksdagsledamöter i vänsterblocket som röstade nej, och efter att lagen röstats igenom dessutom krävt att den skall rivas upp.
Det är givetvis jättebra att Folkpartiet (och F!), eller åtminstone folkpartister, vaknat och insett allvaret i denna fråga. Däremot sitter det borgerliga motståndet på en enorm makt här. De borgerliga ledamöter som är emot lagen hamnar ju i vågmästarställning.
Jag blir dock orolig när Cecilia Wikström meddelar att hon:
”[…] kan inte svara på om hon tänker gå emot regeringen i ett skarpt läge, […]”
Hon vill alltså förmedla att hon är emot lagen och skulle vilja riva upp den, men är inte beredd att faktiskt göra det, eller hur bör man tolka det?
Borgerliga kritiker: Kom till sans, våga stå upp för vad som är rätt och vägra vara nickedockor i detta skådespel!
Andra som skriver om detta: Opassande
Det borgerliga motståndet mot FRA-lagen växer
På DN Debatt i dag skriver 15 borgerliga politiker (tyvärr endast en riksdagsledamot, Camilla Lindberg) ett debattinlägg där de meddelar att de startat ett borgerligt upprop mot FRA-lagen med nätverket ”Borgerligt nej till FRA-lagen”. De kräver även att FRA-lagen skall rivas upp. De säger det uppenbara, att:
”Det är inga fel på motiven, vi ställer helhjärtat upp på målet att kartlägga och förebygga olika typer av hot mot Sverige och svenskar i utlandet. Det avgörande är att man frångår den viktiga rättssäkerhetsprincipen att enbart brottsmisstänkta ska kunna utsättas för integritetsinskränkningar av staten.”
Samt att:
”Problemet med FRA-lagen är inte dess intentioner, problemet är att den skapar en kontrollapparat utan de granskningsfunktioner som är nödvändiga från rättssäkerhetssynpunkt.”
Det finns ingen länk till eller information om hur man hittar till uppropets hemsida i, eller i anslutning till, debattartikeln (klantigt!?) men Per Ankersjö, ordförande i Centerpartiet Stockholm, ordförande för nätverket ”Borgerligt nej till FRA-lagen” och en av de som undertecknade debattartikeln, skriver om uppropet på sin blogg och länkar där även till sidan http://www.borgerligtnej.se/.
Det är ju fantastiskt att de borgerliga politikerna äntligen, dock sent omsider, vaknar och tar upp kampen för vad som är rätt och riktigt. Jag kan dock inte annat än undra varför de inte satte sig in i frågan redan förra våren, när beslutet bordlades ett år just för att det skulle debatteras. Men, som man säger, sent skall syndaren vakna. Det är givetvis bättre sent än aldrig, och detta är jättebra!
Andra som skriver om detta är: Lakes lakonismer, MinaModerataKarameller…
FP-motståndarna förtydligar
Som jag befarade så var det inga problem för Sten Tolgfors (eller Ingvar Åkesson) att besvara FP-kritikernas argument gällande FRA-lagen. Han säger:
”Signalspaningen ska inte rikta sig mot enskilda svenska medborgare som är misstänkta för brott, utan mot andra länder eller terroristorganisationer. Det handlar om att värna Sverige, inget annat.”
Eftersom han hela tiden menat att syftet med lagen inte är att avlyssna svenska medborgare så kommer han helt enkelt inte lyssna på det örat. Detta är vad Tolgfors sagt hela tiden, och var, tyvärr, helt fel angreppssätt av folkpartisterna. Nu läser jag dock med glädje i dag att Birgitta Ohlsson gjort ett förtydligande i Svenska Dagbladet och säger helt korrekt att:
”Jag har aldrig krävt att det ska föreligga brottsmisstanke avseende traditionell signalspaning, med vilket jag menar spaning i etern. Att radiomaster på fastlandet, fartyg på Östersjön, spaningsflygplan och mobila markförband i Afghanistan lyssnar på radiotrafik mellan ryska militära förband eller talibaner utan brottsmisstanke är oproblematiskt.
Däremot är det självklart att vanliga svenskars kommunikation genom e-post, sms eller telefonsamtal endast ska granskas om det föreligger brottsmisstanke och domstolsbeslut.”
Här träffar hon den berömda pudelns kärna väldigt bra! Det är detta FRA-motståndarnas argument varit hela tiden och precis vad Sten Tolgfors och Ingvar Åkesson har så svårt att förstå. Hon tillägger också att:
”Vattendelaren i debatten är när kränkningen av den personliga integriteten sker.”
Samt att:
”Karaktären av intrång förringas inte av att sökningen sker med automatiserad databehandling.”
Dessa argument har jag inte sett användas av någon i alliansen tidigare. (Någon annan som läst något sådant?) Det bådar gott ur alla vinklar, för om inte Birgitta Ohlsson redan vad medveten om detta (vilket skulle vara bra, men i och för sig synd att hon inte dryftat tidigare), så betyder det att hon har lyssnat ordentligt på kritikerna (vilket är väldigt bra).
I artikeln påpekar hon även att Ingvar Åkesson säger emot sig själv i två olika debattartiklar angående syftet med lagen.
Birgittas artikel är mycket läsvärd och rekommenderas varmt.
Storebror får färre vänner
På DN debatt i måndags skrev Birgitta Ohlsson, Maria Lundqvist-Brömster, Cecilia Wikström och Camilla Lindberg, alla folkpartister, tillsammans med tre (!) av folkpartiets tidigare partiledare en artikel med titeln ”Regeringen måste nu backa om FRA-lagen”. Jag läser nu att ytterligare två folkpartister (Agneta Berliner och Solveig Hellquist) sluter sig till denna grupp kritiker, bra!
Jag är dock något fundersam över deras argument. De säger att: ”[…] det inte ska gå att massavlyssna folk utan att lagen riktas så att det krävs en brottsmisstanke för att få signalspana […]”. Gott så, men tyvärr riskerar de här att spelar de Sten Tolgfors i händerna. Det är inga problem för honom att bemöta det argumentet då han hela tiden sagt att det ju inte brottsbekämpning FRA hänger sig åt. Dessutom har han hela tiden sagt att det inte går ha ett krav om brottsmisstanke när de ju inte vet vad de letar efter och därför måste söka i all information. Däri har han tyvärr inte fel. Här är pudelns kärna och det är detta de borde ha fokuserat på istället. Att bedriva signalspaning i samma kablar som den allmänna internettrafiken går igenom och samtidigt undvika att avlyssna oskyldiga vanliga medborgare går inte, det går inte. IP-trafiken går, som så många före mig förklarat, tillsammans med alla andra meddelanden i ett paketswitchat nätverk. Det betyder att de kan ta vilken väg som helst, tillsammans med vilka andra meddelanden som helst, för att nå sitt mål. Internet är ett s.k. ”best effort”-nätverk, det betyder att det försöker göra så gott det kan för att få meddelandena (dvs. de s.k. paketen) att nå sitt mål, men lämnar inga garantier om någonting längs vägen. Därför är det ett oförenligt mål att uppnå både signalspaning och att skydda medborgarnas personliga integritet. Därför måste man göra en bedömning om vad som är viktigast – frihet och demokrati, eller auktoritär övervakning? Vad dessa folkpartistiska ledamöter istället borde fokusera på är precis detta, det bloggosfären hela tiden gjort, att kritisera konsekvenserna av lagen och och det anti-demokratiska med den. De borde, om de är de liberaler de utgör sig för att vara, vara emot principen med den här lagen.
Det har dock inte framgått riktigt vad de menar med att de tycker det skall krävas brottsmisstanke innan avlyssning får ske; de skulle kanske kunna betyda att de vill att en domstol på förhand skall bestämma att någon eller några personer, eller organisationer, får övervakas? Dvs. att man beslutar på förhand att några får övervakas, och inte som det blir nu att alla övervakas och att man först i efterhand avgör om det var rätt eller inte. Detta skulle vara betydligt bättre.
Dock säger de att de är beredda att riva upp lagen, om inte regeringen backar. Vi får hoppas att de står för detta, och inte gör en ”Federley”.
Hello world!
Jaha, då var man här till slut: År 2008, i en blogg, på ”nätet”. Varför? Ja, varför inte! ”Alla andra” bloggar ju. Det kan visserligen vara ett argument för båda läger, och en till röst i cyberrymden kommer sannolikt att försvinna i bruset. Samtidigt kan detta med bloggar vara ett sätt att ”tömma” sig. Tömma sig på tankar och idéer, och med lite tur känna att man inte är ensam om sina funderingar.
Det är främst FRA-frågan här i Sverige som fått mig att ”komma ut”. Den lagen är långt ifrån den enda kränkningen av medborgerliga rättigheter som följt i 11 septemberdådens kölvatten, men än så länge den grövsta här i Sverige.
Jag har dock inte tänkt blogga, enbart, om integritet och medborgarrätt, utan med den här bloggen hade jag tänkt kommentera aktuella händelser ur ett integritets- och säkerhetsperspektiv. Det händer mycket i dagens globala värld, och inte sällan fattas ”dåliga” beslut i frågor där en insikt i modern teknologi, statistik, ekonomi och psykologi skulle resulterat i betydligt bättre avvägningar.
Själv har jag en bakgrund i datavetenskap och matematik och kommer således reflektera över aktuella frågor ur datavetenskapliga och matematisk-statistiska perspektiv.
Väl mött!
Soundness in a soundless world 