Fienden inom FRA
Jag noterar något chockad att FRAs generaldesinformatör Ingvar Åkesson har anmält Henrik Alexandersson för yttrandefrihetsbrott. Henrik är ordförande för det nyliberala nätverket Frihetsfronten, och har en längre tid bloggat om integritet och FRA-lagen. De senaste veckorna har han punlicerat flertalet mycket komprometterande uppgifter om FRA. Bl.a. den hemliga listan med 103 namn på oskyldiga svenskar (den innefattades nämligen av spaningsuppslag som SÄPO avvisade) som olagligen avlyssnades och registrerades av FRA under 1990-talet. Han har även publicerat den hemliga anmälan till Datainspektionen, där listan var en bilaga, som gjordes av en tjänsteman som uppges ha arbetat på Rikspolisstyrelsen tidigare, och alltså får antas ha god uppfattning om dessa förhållanden. Det senaste scoopet från Henrik var när han publicerade ett hemligt dokument med spaningsuppslag som skickats från FRA till SÄPO, vilket indikerar att FRA skall ha spanat i kabel redan ridigare. Vilket av dessa avslöjanden som givit anledning till anmälan är inte klart, men det kan ju lika gärna vara alltihop. Anmälan går att läsa här. Enligt ett tips till Henrik från utländsk polis (!) har han hamnat på en lista över personer som skall omhändertas om de upptäcks. Dock blev han inte omhändertagen när han landade på Arlanda i går kväll.
Känns detta igen? I IB-affären valde myndigheterna också att skjuta budbärarna, vilka i det fallet var Jan Guillou, Peter Bratt och Håkan Isacson. Skall människor som granskar staten verkligen riskera att hamna i fängelse? Det är inte utan att man börjar fundera hur det kan ha gått så här illa.
Det är intressant att mycket av detta, och då framförallt Ingvar Åkessons agerande påminner om handlingen i just Jan Guillous roman Fienden inom oss från 2007. I Guillous roman är det nämligen tillåtet för höga SÄPO-tjänstemän att ”ventilera”, dvs. gå ut med information så att ”massmedierna inte far iväg i spekulationer”. SÄPO-chefen gör där skillnad på ”ventilage” och ”läckage”, och menar att s.k. sanktionerat ventilage är tillåtet, för att styra medierna och debatten, men läckage, dvs. icke sanktionerat läckage, är otillåtet. Följande dialog mellan huvudpersonen, förhörsledaren Ewa Johnsén-Tanguy och SÄPO-chefen Ralph Dahlén äger rum:
”[…] Det är en väldig skillnad mellan läckage och ventilage.”
”Ventilage?”
”Ja, vi använder den termen internt. I extremt hemliga utredningar är det av vikt att massmedia inte far iväg i spekulationer, av en mängd skäl. Därför reglerar vi i viss mån det där själva.”
”Vilka är vi i det sammanhanget?”
”Jag själv och avdelningscheferna, i princip du också. Om du vidarebefordrar sovrad information så är det inte läckage utan ventilage, en säkerhetsventil för att se till så att inte allmänheten får en förvriden bild av vad vi sysslar med. Det är ytterst en demokratifråga.”
Ewa var var förstummad för första gången på mycket länge. […] Samma gärning, flera års fängelse i det ena fallet och, om inte lagligt så ändå straffritt i det andra fallet.
Det leder mig genast till tanken att den opinionsbildning som Ingvar Åkesson ägnat sig åt de senaste veckorna (vilken eventuellt är olaglig i sig), där han onekligen spridit hemligstämplad information, får anses vara ”ventilage”, medan det Henrik Alexandersson gjort är att betrakta som ”läckage”. Dubbelmoral? Javisst!
Guillous roman är mycket läsvärd och rekommenderas varmt. ISBN-numret är: 91-642-0242-9.
Pingat på Intressant.
Soundness in a soundless world 